Utdrag ur boken

Utdrag ur Arvet efter John Wimber

En god vän till mig kom och berättade att John Wimber och flera av hans ledare skulle ha en ledarkonferens i Göteborg 1988. Vi var välkomna att vara med på konferensen med upp till åtta deltagare. Men konferensen hade ett krav, nämligen att föreståndaren i församlingen skulle vara en av de deltagande. Visheten i detta låg i erfarenheten av att många konferenser ägt rum där församlingsledningen inte varit med. Detta hade lett fram till onödiga konflikter, då medlemmar kom hem och försökte ändra på sin pastor. Om föreståndaren var med kunde enheten i den lokala församlingen säkras.

Det var ändå inte självklart för mig att delta. Jag hade hört om Wimber och hade respekt för honom. Jag var vid denna tid, pastor och föreståndare vid Kyrkan vid Brommaplan och det fanns mycket att göra i församlingen. Men så småningom kände jag mig dock tvingad att följa med eftersom de andra från vår församling inte var välkomna utan mig. Troligtvis hade jag aldrig kommit iväg på konferensen om inte de övriga, som gärna ville åka, upprepade gånger påmint mig om konferensen. Till slut lät jag mig övertalas. Efteråt var jag bara tacksam för deras iver.

Den undervisning John Wimber förmedlade berörde mig på djupet. Det var som att komma hem. Jag kände igen den enkla och hängivna tro som präglat Jesusfolket i Wimbers och de andra talarnas undervisning. Enkelheten och den självklara bibelförankringen blev viktiga byggstenar i min fortsatta tjänst. I bönen ”Kom helig Ande” besvarades vår längtan. En bön som kom att prägla hela konferensen.
Söndagen efter konferensen inbjöd jag den helige Ande att komma och den bönen kom att påverka hela församlingens liv. Under några intensiva år som följde blev Kyrkan vid Brommaplan en plats för förnyelsemöten. (…)

Jag hade tidigare upplevt ett starkt tilltal i mitt hjärta som jag bar som en ständig påminnelse om Guds kallelse över mitt liv: ”Led min församling in i förnyelse!” Efter hand blev det klart för mig att det var nödvändigt med nya församlingsbildningar för att ge utrymme för den vision Gud lagt på mitt hjärta. (…)

Jag stod nu som ledare och visionär mitt i ett turbulent och intensivt andligt skeende: den nybildade Vineyardförsamlingens första tid.
Vår växande gemenskap behövde en lokal, så nu försökte vi hitta en plats där vi kunde samlas som församling. Vi ville hyra en lokal, eftersom fastighetsägande kräver stort engagemang och ekonomiskt ansvar. Vi önskade att församlingen istället skulle behålla sitt fokus på det allra viktigaste, att nå människor med evangeliet. Min känsla var att vi skulle vara i Alviksområdet i Stockholm. Under en bönepromenad hittade Hans Johansson och jag det vi sökte; en restaurang med konferenslokaler (för söndagsskola med mera) på femte våningen på Alvik Strand. Var detta rätta platsen?

Just då ringde en kvinna från församlingen till oss. Hon har en profetgåva och hon förmedlade det Guds Ande sagt till henne: ”Allt är färdigt, till och med gardiner och bordsdukar finns på plats.” Och precis så var det. För den summa vi erbjöd fick vi hyra restaurangen två gånger i veckan, mot att de fick erbjuda servering på våra samlingar och sköta om städningen. Allt var förberett! (…)

En söndag när jag predikade i restaurangen kom en kvinna in i lokalen. Jag var mitt i min predikan men hörde Guds Ande säga: Profetera över henne! Jag avbröt predikan och vände mig till kvinnan och delade de ord jag upplevde Gud ville säga. Jag fortsatte sedan predika och tänkte att vi kunde prata och be tillsammans med henne senare. Men då hade hon redan lämnat lokalen.

Några veckor senare kom en ung man fram och presenterade sig som sonen till denna kvinna. Han berättade att hans mamma inte varit intresserad av kristen tro och därför inte velat besöka våra gudstjänster. Men just den här söndagen hade han bett henne köra hans bil till Alvik och sedan komma upp till restaurangen med bilnyckeln. Sonen hade bedyrat:
– Var inte orolig, jag sitter vid utgången så du smiter bara in och ut på några få sekunder.
Gud hade dock andra planer. De profetiska orden berörde henne djupt och några veckor senare tog hon emot Jesus som sin frälsare i en pingstkyrka i Stockholm! (…)

Ryktet om det vi kom att kalla ”förnyelsemöten” spred sig. Restaurangen i Alvik bytte ägare och de nya ägarna chockhöjde hyran. Det blev plötsligt dags att flytta och det måste ske kvickt då vi planerat en stor konferens inom några veckor. Vi annonserade informationen om konferens med tillägget: ”Lokal meddelas senare.” Hela församlingen stod med i bönen om en ny lokal, kanske till och med en som vi kunde disponera på heltid? Nu började en spännande tid som vi omöjligt kunde förutse. Men Gud visste och hade sina goda planer.
I Solna fanns en stor bilhall där vi faktiskt själva hade köpt en bil tidigare. Nuvarande bilförsäljare hyrde lokalen av ett stort försäkringsbolag på ett långtidskontrakt. Bilförsäljarna önskade avsluta kontraktet i förtid, men det gick inte försäkringsbolaget med på, såvida de inte själva kunde hitta en hyresgäst. Den hyresgästen ville vi gärna bli.

På så vis kom Stockholm Vineyard i direkta förhandlingar med försäkringsbolaget. Vi insåg dock att det var absolut omöjligt för oss att betala den hyra de föreslog. Istället erbjöd vi en summa, som vi i tro på Guds ekonomiska under ändå trodde vara möjlig för oss. Vår kontakt på bolaget, själv kristen, gick till sin chef med förslaget att de under resterande hyrestid skulle fortsätta betala ungefär halva kostnaden. Vi, de nya hyresgästerna, skulle stå för andra halvan.

Vår vän berättade hur nervös han var inför mötet, men att han upplevde att förslaget var Guds eget. Chefen gick glädjande nog med på detta upplägg.
När jag, som föreståndare för församlingen, personligen skulle skriva under hyreskontraktet fick jag en privatlektion i att tro verkligen stavas risk. Allt i enlighet med John Wimbers definition av vad tro är. Det gällde trots allt väldigt mycket pengar under en lång tid. Dessutom fanns en klausul som innebar att ytterligare 25 procent kunde faktureras oss om momssatsen skulle ändras.

Övertygad om att detta var Guds vilja skrev jag på avtalet. Något jag inte behövde ångra eftersom Gud försåg oss med allt vi behövde.
Tre veckor senare skulle konferensen äga rum. Det var bråttom att transformera lokalen från en gigantisk bilhall till församlingslokal. Toaletter, scen och inredning behövde fixas från scratch. Dessutom behövdes rum för söndagsskola, grupprum och kontor. Gud skickade daglediga snickare och andra duktiga vänner till vår hjälp. Men vi hade ingenting att inreda med.

En av dessa intensiva dagar ringde ett företag till en av våra ledare, och undrade om vi ville köpa inredning av dem. Han frågade vad de ville sälja. De berättade att de skulle göra om alla sina kontor och ville därför bli av med all inredning. Bland annat hade de fina italienska heltäckningsmattor, kontorsmöbler, skåp och mycket annat.
Vi meddelade att vi kunde betala 15 000 kronor. De svarade att vi kunde hämta allt vi ville ha innan de skulle stänga dagen därpå.

En fantastisk grupp åkte nu i skytteltrafik med bilar och släpkärror och hämtade mängder av saker vi inte hade men som vi verkligen behövde. Mattorna täckte inte bara scenen utan också en del av möteslokalen. Detta gav en inbonad känsla till den tidigare helt kala bilhallen.

Guds omsorg blev än mer tydlig då det dessutom fanns en flanellograf till vår söndagsskola och ett flertal overheadprojektorer som vi behövde för att alla skulle kunna läsa texterna på lovsångerna.
När konferensen började kom ungefär 1 200 personer. Vi hade tillstånd för 1 000. Vi blev därför tvungna att ha dörrvakter som stoppade dem som inte fick plats. Några hade gemensamt åkt buss lång väg men fick tyvärr vända i dörren. Konferensen var fylld med mängder av människor och många gudsmöten.

Vid ett annat tillfälle när lokalen var fullsatt ringde någon, som inte fått plats, i sin ilska till polisen. Polisen kom och hörde sig för, eftersom anmälaren påstått att vår lokal bara kunde ta in 300 personer och att vi nu hade upp till 1 000 personer där inne. Vi svarade att det var fel siffror och att vi bara släppt in så många som tillståndet medgav. Men vi välkomnade dem förstås att själva komma in och se hur det såg ut. Polisen avböjde med orden:
– Nej det gör vi inte, vi vet vad som händer med människor där inne!
Ryktet om Guds Andes verk hade börjat sprida sig!