Utdrag ur boken

John Wimber hade aldrig haft någon kyrkotillhörighet medan Carol kom från en katolsk familj. De började därför gå i katolsk troslära. Carol upplevde ett starkt helande i sitt liv i samband med en bikt. Hon hade svårt att förstå vad som egentligen hände i bikten men var övertygad om att Gud förlät henne och att han använde detta för att dra henne närmare sig.

Johns tid i katolsk troslära föll inte så väl ut. Prästen som undervisade kämpade med egna problem och befann sig i en troskris. Det hela slutade med att han bad John sluta ställa alla frågor och i stället acceptera kyrkan och Bibeln som auktoritet. John besvarade detta förslag med ytterligare en fråga. Då slängde prästen ut honom.

Efter denna märkliga upplevelse trodde John att hans sökande efter Gud var över. Men i november 1962 kom Dick och Lynn Heying på besök. De var gamla vänner till John och Carol. Dick, som var trumslagare, hade spelat tillsammans med John i många olika band. Som gifta par hade de tillbringat många kvällar tillsammans. Men nu märkte John och Carol att det var något annorlunda med dem. De ville inte längre umgås på bjudningar och de verkade mycket lyckliga.

Lynn var judinna men visste knappast något om Gud. Dick var en hedning som mest trodde på jazz och sport. Allt detta förändrades den dag en evangeliserande gudsman, som lystrade till namnet Gunner, knackade på deras dörr. Vecka efter vecka, med stort tålamod, förklarade han Bibeln för dem. För Lynns skull började han med Gamla testamentet. Efter en tid blev de kristna. Men John och Carol hade ingen aning om att Dick och Lynn hade blivit kristna och att de bad för dem. Dick började titta in varje vecka för att tala med John om sin nyvunna relation till Jesus. Lynn talade ofta med Carol i telefon.

Dick och Lynns liv var märkbart förändrade. John och Carol var nyfikna och ville veta mer. Dick berättade då om en bibellärare som kom till deras hem varje vecka och gav svar på alla frågor de hade om Gud.

Bibelläraren hette Lawrance ”Gunner” Payne. Han skulle få en avgörande betydelse för Johns och Carols fortsatta vandring i sitt sökande efter en tro. Ja, man kan med fog säga att Gunner var med och lade en rejäl och stadig grund i Johns och Carols liv som blev det fundament som deras framtida tjänst skulle vila på.

I april 1963 började så John och Carol delta i en av Gunners bibelstudiegrupper. John, som inte var någon van eller idealisk deltagare i en sådan grupp, återger sitt första möte i den lilla gruppen.

John berättar att han vid första mötet lite nonchalant dråsade ner i en fåtölj i vardagsrummet, tände en cigarett och sa:

– Jag har en del frågor innan vi börjar. Därefter började han ställa alla de frågor han gått och grunnat på under senaste tiden.

– Hur vet du att Bibeln är sann?

– Hur vet du att det finns en Gud?

– Varför gör du det här? Vad får du ut av det?

– Har du betalt av församlingen för att göra detta?

Med stort tålamod besvarade Gunner Johns alla frågor och konstaterade högt:

– Du är verkligen hungrig.

– Nej, svarade John. Jag är inte hungrig. Jag åt innan jag gick hit.

Han förstod inte att Gunner talade om andlig hunger. John säger att han ”var helt besatt av tanken att lära sig mer om Gud”. Han konstaterade också att Gunner hade ett beundransvärt tålamod. Efter den där första kvällen ifrågasatte John aldrig Gunners uppriktighet.

Gunner kom att få en oerhört viktig och avgörande roll under Johns och Carols första tid som kristna. En del av de särdrag som kom att prägla Johns tjänst längre fram växte fram i gemenskapen med Gunner. Möten pågick varje vecka i tre månaders tid, ofta till långt in på natten. Vecka efter vecka med nya frågor som Gunner besvarade utifrån Bibeln.

”Kedjerökande höll vi Gunner vaken till klockan två på natten och ställde frågor till denne gudsman, en lekman som var svetsare till yrket, och som steg upp klockan sex varje morgon för att starta sin arbetsdag.”

Lawrence ”Gunner” Payne

I boken John Wimber – En biografi betonar Carol Wimber den betydelse som Gunner fick i deras liv som nykristna. Hon menar att man måste lära känna Gunner för att förstå hur Johns tjänst utvecklades.

Lawrence ”Gunner” Paine var hans verkliga namn. Hans jobb förde honom till oljefälten i Yorba Linda. Där drev han en svetsverkstad bakom sitt specialtillverkade hus. John och Carol besökte Gunner väldigt ofta.

Eftersom John vid denna tid ofta jobbade sena kvällar var därför Wimbers oftast lediga på dagtid. Då åkte de gärna till Yorba Linda, den plats där de trodde ”att Gud bodde”. De försökte ge ett intryck av att de helt enkelt gillade platsen och tyckte om att äta lunch i den trevliga parken. Men dessa besök slutade dock alltid med att de hamnade hos Gunner och störde honom i hans arbete. De kunde prata med Gunner i timmar och John ställde mängder av frågor och rökte sina cigaretter. Kanske var det så att Gunner egentligen behövde återvända till jobbet eller stördes av cigarettröken, men detta var något som han aldrig gav sken av. Carol tänker tillbaka på den tiden:

”I själva verket hade vi en känsla av att han bara väntat på oss, eftersom han älskade oss så mycket. Vi visste att Jesus talade till honom hela tiden, fast han aldrig skulle säga: ”Jesus sa till mig…” Men han kunde komma till vårt hus i precis rätt stund för att avvärja en katastrof i vårt fortfarande så bräckliga äktenskap och vi kunde hitta honom väntande på oss i sin verkstad, utan att vi ens hade talat om för honom att vi tänkte komma.”

Man skulle kunna tänka sig att Gunner med sin tro, sitt tålamod, sin utstrålning och sitt stora hjärta för de som ännu inte tagit emot Jesus, haft ett enkelt och lätt liv, utan större incidenter som störde hans intima gemenskap med Jesus och hans förtroende för Gud. Men så var det verkligen inte. Carol Wimber tecknar en annan bild:

Gunner hade ingenting till övers för den utslätade kristenhet som tar emot Jesus som Frälsare men inte som Herre. För Gunner var det allt eller inget som gällde, och vi följde hans exempel. Vi litade på denne man som undervisade oss om Jesus och vad det innebär att tillhöra honom. Vi visste av det han berättat ur sitt liv, att tron på Jesus kan bära oss genom vilka bekymmer och tragedier som än kan drabba oss.

Nio år innan Wimbers träffade Gunner hade hans dotter dödats under ett våldtäktsförsök. Hon flydde från förövaren men blev skjuten i ryggen. Hon satt barnvakt hos en grannfamilj, citrusodlare som många andra på denna plats. Denna familj hade anställt en pojke som skulle arbeta på plantagen. De visste om att pojken hade suttit i fängelse men inte kollat upp det hela särskilt noggrant. De ville ge pojken en chans att börja ett nytt liv. Dessa människor var kristna, kväkare, fina godhjärtade människor.

Föräldrarna till barnen som flickan tog hand om hade gått iväg i ett kort ärende när Billy Rupp, som grabben hette, kom till huset och såg att flickan var där. Barnen blev vittne till det som hände. Efter mordet gick alla män ut bland bergen och letade efter grabben. Gunner var den som hittade honom. Han sa att det var tur att det var han som hittade honom, de andra männen skulle ha dödat honom.

Los Angeles Times kom dit för att skriva om det som hänt. Tidningens reporter inledde sin artikel med påståendet: ”Jag tror att jag för första gången mött en kristen.”

Gunner besökte Billy Rupp i fängelset och förde honom till tro på Jesus innan han avrättades. Efter Rubys död begärde Gunner utträde ur alla styrelser och kommittéer. I stället tillbringade han all tid med att berätta för invånarna i Yorba Linda om Jesus. Han gick från dörr till dörr.

Resultatet av Gunners ”dörr-till-dörr-evangelisation” blev grupper med nyblivna kristna som samlades till bibelstudium mitt i veckan. Det var på detta sätt Gunner lärde känna Dick och Lynn. Han knackade på deras dörr en dag. Dick brukade säga att ”Gunner var den mest kristuslike man han någonsin träffat”.

När Wimbers hade varit kristna i cirka ett halvår inträffade ännu en tragisk händelse i Gunners familj. Preston, deras ende son, blev allvarligt hjärnskadad. Han var elev vid ett kristet college och var på väg hem när han somnade vid ratten.

”Hur mycket kan en människa tåla?” frågade sig John och Carol.

Men mitt i all denna smärta och tragik var det Gunner som kom till Wimbers för att höra hur de mådde och för att visa att han mådde bra och skulle klara av även denna sorgliga passage i livet. Han lugnade dem och försäkrade dem om att Jesus skulle räcka till för att ta dem vidare. Hans budskap var:

”Jag förstår inte vad som hänt, men jag litar på honom!”

Denne mans eftermäle var att han var en verklig kristen, och han var det på grund av Jesus i honom. Detta är det starkaste argumentet för den kristna tron som någonsin kan presenteras. Han ledde hundratals till Herren. En efter en. Han trodde på att vinna en persons förtroende genom kärlek innan man har någon rätt att berätta om vad man tror på. Hans signum var:

”Vinn deras förtroende först och för dem till Herren senare.”

Under ett och ett halvt år blev John Gunners skugga när han gick från hus till hus och berättade om Jesus. John blev både hans skugga och eko. Han talade som Gunner, han berättade Gunners historier och förmedlade samma bibelord till dem han mötte. Slutligen tog John över Gunners dörrknackning när Gunner inte kunde på grund av vårdnaden av Preston.

Gunner hade en avgörande inverkan på John när det gäller synen på personlig evangelisation. Johns vittnesbörd om Gunner var att han hade en nitälskan för Jesus som drev honom att dela evangeliet med andra. Gunner inprogrammerade värdet av evangelisation i Johns andliga ”genetiska kod” genom sitt exempel och sin undervisning.

När John långt senare ska beskriva Lawrence ”Gunner” Payne och den inverkan han hade på sitt och Carols liv så är det en bild full av kärlek, respekt och vördnad han tecknar:

”Från första början visste jag att Gunner Payne var annorlunda. Han var en bra lärare – intelligent, insiktsfull, tålmodig. Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet. Det som gjorde intryck på mig var hans sätt att vara, hans karaktär. Han föreföll sund, fullkomlig, ofördärvad. Det enda som betydde något för honom var att leva för Gud. Jesu frid genomströmmade hans varelse.”

John menar att Gunners karaktär betydde mer än hans bibelkunskap. ”Jag behövde någon som kunde vara ett trovärdigt vittne för Jesus, och Gunner stämde med den bild jag hade”. Hela Gunners liv var en uppenbarelse. På något sätt så förkroppsligade han evangeliet. ”Tidvis var Gunner det främsta verktyg som Gud använde för att tala till mig. Jag ville veta vad det var som skapade en sådan frid i honom, så jag lyssnade till vad han hade att säga”.